Gym
Jag har börjat träna!
Alla har verkligen förvånats, ingen skulle någonsin ha misstänkt det om mig. JAG på gymmet, jag som frivilligt rör på mig och svettas i ett kollektiv; Med Sara och andra främlingar i en stor lokal med massa olika träningsredskap i. That´s wierd!
Jag är stolt, och för er som fortfarande inte tror mig, jag har bildbevis;
(Bilden hamnade snett, mitt fel. Sara med linnet och jag sitter med lila tröja)
Jävla kung!
Hoppas FRA-snubbar får se detta; JAG SKA BOMBA SLOTTET!!!!
Dom har inte rätt att ta mina pengar!!!!
Ey, de ringde!
Förutom att helgen har varit allmänt upp och ner med det sista styrelsemötet och allt resande så fick jag ett intressant samtal som hjälpte tillvaron att vändas upp och ned lite mer.
Som många kanske vet så har politik varit en mycket stor del av mitt liv väldigt länge, jag har varit fast i organisationsvärlden ett tag, och skulle kunna påstå att det inte finns många politiker eller tjänstemän som inte känner till mig i hemstaden (vilket kan ses som rätt sorgligt). Mitt sociala liv innebär helger på Sveriges Ungdomsråds kontor i Stockholm, Kick-Off med ungdomsråd eller andra "politiska tillställningar".
Mitt livs höjdpunkt var mandatperioden i organisationen och den stora sorgen just nu är det verkar som att jag inte kommer in i nästa styrelse, eftersom jag har tagit ett beslut som förmodligen kommer att leda till att jag blir överflödig i den kommande styrelsen; Att endast sitta i styrelsen om en viss person får ordförandeskapet, vilket låter jävligt dumt, men livet handlar om val, rationella val.
Det leder mig till helgens intressanta samtal, från MUF´s ordförande. Martin Bucht, som vill ha med mig i sin styrelse denna år trots att han är medveten om att jag har NOLL kunskap om vad moderata ungdomsförbundet vill. Han sa att han trodde på mig och skulle ta ett snack med valberedningen för att se till att jag kommer med. Jisses. Det fina och det som jag är stolt över är att det är HAN som ber mig och inte jag som är ute och jagar efter politisk karriär.
Nu inser jag att det har lönat sig, all arbete, alla timmar och all huvudvärk har varit värt det. När man blir tillfrågad kan man le inombords och vara nöjd, jag har skapat ett rykte och människor uppskattar mitt arbete. Sen vet jag inte hur jag ska göra, vad beslutet från min sida blir är ännu oklart.
Tar man MUF eller Sveriges Ungdomsråd?
Dagens
Dagens klädsel: Svarta strumpbyxor, Gina-Tricot tröjan alla äger, blå sjal och benvärmare.
Dagens frisyr: Otvättat, rufsigt, uppsatt lugg och allmänt trash.
Dagens skor: Svarta ballerinaskor i tyg som jag knallar runt med i snöiga freaking Borås.
Dagens händelse: Gustav som spelade in 8 minuter frukostsnack.
Dagens lycka: JAG ÅKER HEM IDAG!!!
Dagens sorg: Det är sista styrelsemötet med Sveriges Ungdomsråd, mkt ledsamt.
Dagens sång: Miss Li - Sorry, he´s mine.
Dagens mat: Kom igen, har ju knappt käkat frukost!
Dagens sötnos: Theo <3
Dagens komplimang: ...Ingen har gett mig komplimanger idag.
Dagens kommentar: Folk är tråkiga idag.
Dagens köp: En cardigan i Fredags?
Dagens tönt: Min mamma?
Dagens samtal: Ingen ringer!
Dagens Godis: Salami!
Dagens ilska: Att jag halkade och föll i snön.
Dagens sötnos: Theo <3
Dagens komplimang: ...Ingen har gett mig komplimanger idag.
Dagens kommentar: Folk är tråkiga idag.
Dagens köp: En cardigan i Fredags?
Dagens tönt: Min mamma?
Dagens samtal: Ingen ringer!
Dagens Godis: Salami!
Dagens ilska: Att jag halkade och föll i snön.
Styrelsemöte
Och nu har det sista styrelsemötet med Sveriges Ungdomsråd kommit. Det är Lördag och vi är inne på mötets andra dag, lite sorgligt att tiden gått så fort. Samtidigt som det är roligt hur fort tiden gått och så mycket vi har gjort, eller? Det här med objektivitet har aldrig riktigt varit min grej. Anyway, vi är i Borås, där Jens från Boden jobbar, och där Madde bor.
Jag älskar mina kollegor.
Ett litet test
Hur många vet vad som händer den 7 Juni?
Kom igen, de som får rätt kan jag offra mig och ge en present. Mycket fin present som passar perfekt till jackan, väskan och/eller dagens outfit.
Äventyr
Jag har tvättat idag. Det gick galant, bortsett från att jag misslyckades totalt den första gången jag skulle slå på maskinen.
Jag trodde verkligen att den var igång, och när jag kom ner en timma senare ser jag att tvätten ligger lika torr och smutsig som när jag stoppade i den, måste ha missat start-knappen. Jävla knapp!
Mina fötter och maskinen i tvättstugan.
Matkrig och Marcus.
Idag har dagen varit sjukt rolig, på ett udda sätt. Kom till skolan förbered på en monoton och jobbig dag, min förfäran blev bekräftad under SH kursen då vår lärare började snacka om fucking FN och deras mätningar kring HDI (Humanitarian developement index) och omsättningen kring miljö och bla bla bla. Ush.
Sen blev saker roligare på HI lektionen då Anders fullt litade på våran självdiciplin och gav oss lektionen ensamma, det slutade med gänget sittandes i uppehållsrummet med massa snack om sex och tjejernas nuvarande besatthet i att skaffa så många leksaker som möjligt för att vara så nasty som möjligt.
Under lunchen spårade allting ut, jag satt och käkade lungt på en macka (Eftersom Marcus och jag skulle ha en arbetslunch) då Macke J började skämta runt, jag kastade en brödkant på honom och han kastade en potatis på mig. Jag föll för grupptrycket runt bordet och försökte pricka Macke med en sked med mosad potatis och aioli. Missade fatalt och träffade en random killes jacka som satt vid bordet bredvid. PINSAMT. Ellen började muta mig med 10 kr för att kasta en tallrik med mat på macke, pararellt satt Macke och blev mutad med 400 kr för att anfalla mig med sin tallrik (En aning orättvisst?) Allting slutade med att han kom tätt inpå mig, med tallriken fylld av geggig, ihopmosad mat. Jag hade ingenstans att gå så jag stod och tvekade med min tallrik framför honom, vågade inte kaste så jag skrek.
Restaurangens personal kom ut från köket, såg bilden av oss framför sig (En tjej mot en vägg med en tallrik fylld med gegga som skriker medan en kille står framför henne på väg att kasta det han har) När båda fick syn på henne började vi gapa, sprang iväg med tallrikarna och trängde oss före alla andra i kön för att kunna lägga undan våra tallrikar. Josefin knuffade undan alla i vår väg medan hon tittade bak, hon såg en skrämmande anställd kutandes efter oss. Hon skrek; SPRIIIIIING MANI, DOM JAGAR OSS!
Jag kastade mig ut ur salen och sprang för livet in på biblioteket medans gänget backade upp mig och Macke. Tanten kom ut och började skälla på Oskar, Jossan och Issa med sin gotländska dialekt medan jag gömde mig i biblioteket och macke i ett hörn på restaurangen. Aldrig har vi skrattat så mycket som idag.
Dagen avslutades med en underbar lunch med Marcus från ABC-gruppen. Vi har just skrivit på ett treårig avtal för studentmössor på Hackspetten. Blev massa snack, skratt, mat och kaffe. Nu har han åkt tillbaka till Umeå och jag sitter på skolans bibliotek väntandes på att Martin (Regionordförande för MUF) ska höra av sig så att vi kan ta en fika.
Is it worth it?
Jag har funderat över den egentliga värdet i människans existens. Människor födds inte av mening, människan är inte en varelse "i sig" (så som att en sten bara är en sten). Jag tror snarare att människor är någonting "för sig" som förändras i samband med de givna och uppenbara förutsättningar.
Att vi finns i sig är totalt värdelöst, inte ens ett kollektiv kan ge livet en mening. Det är upp till varje individ att göra sitt liv värdefull genom att se på samhällets behov och efterfrågan, så som buissnes!
MÅSTE
Städa.
Plugga.
Sova.
Äta.
Träna.
Duscha.
Skratta.
Kim
Min underbar och något galna kompis ringde för några dagar sen för att bara snacka skit och få mig att inbilla mig galna saker. Min första gissning var att han var full, andra gissningen var att han var hög, tredje gissningen var att han snortade kola i stora lass, fjärde gissningen var att det inte var Kim. Inget stämde, han var bara allmänt konstig och på humör att göra mitt liv lite roligare och dramatisk att leva.
Jag och Kim i väntan på taxi hem efter krogen i somras.
Det absolut bästa med denna galning är hans underbara sätt att finnas där på. Han skämtar, dansar, skriker och sprider glädje all the time. Det är näst intill omöjligt att inte gilla honom, han ställer alltid upp med allt från att snacka, till nattliga promenader och bartenderutbildning.
Lite synd att se i vems händer han hamnat i nu. Konsekvenserna är att jag måste stiga åt sidan och låta honom själv ta sina egna beslut om vad det är han vill och vem han vill vara med. Men jag kommer alltid att ha honom med mig!
Slash
På senare tid har jag känt en viss saknad av musik och gitarr. Kommer ihåg hur underbart allting var för ett par år sedan då man spenderade flera timmar om dagen med att plinga på den stålsträngade älsklingen, så många noter man kunde och så mycket musik som upptäcktes.
Jag kom att tänka på lättheten som jag kunde Slash gitarrsolo i Guns´n´roses version av "Knocking on heavens door" och den gamla goda tiden då "Stairway to heaven" spelades även i sömnen. Slash var min idol, en sån fantastisk musiker och så underbar kompositör.
Under tiden jag bodde i miami hände det att man tog sig ut till west hollywood. Där finns Hooters, och bredvid kan man se Hard rock hotell and casino, där fick jag en gång se Slash´s berömda hatt. Snacka om kick!
Hard rock hotel/casino 2007, west hollywood.
Kärsögården (?)
Hänger i Stockholms trakter, eller närmare bestämt där kungen har sin lya på Bromma, och har kick-off med Sveriges Ungdomsråds arbetsgrupper. Det har varit intressant, har fått arbeta mycket med mål, delmål och etappmål.
Det känns skönt, nu har jag hittat en metod där jag tydligt kan se vad jag egentligen gör. Iband kan man ha en käsla utav att mycket händer, men ingenting blir gjort. Där är denna metod underbar, man listar upp allt som behöver göras och bockar av eftersom. Det ger en objektiv bild av vad som händer i ens arbete och där ser man resultaten svart på vitt vilket är lättande, ångestdämpande och ger en härlig kick av produktivitet. Yeah!
Eld
Ett par rader som får mig att tänka på någon speciell;
Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med vårt hopp?
Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?
Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger upp
där elden falnar men fortfarande glöder.
Vi kan inte färdas bakåt i tiden
det skulle vara ett steg tillbaka.
Jag hatar min rastlöshet, jag älskar min dröm
men det är så mycket som jag glömmer att bejaka.
Du är min vän, och stormarna i norr blir våra bröder.
Våra fäder tacklar av nu, världen är äntligen vår
Där elden falnar, men fortfarande glöder.
©Bild tagen på valborg 2007
Är jag vad jag äter?
Idag drog jag hänget hos Sara, vi degade på soffan, drack thé och såg på "Du är vad du äter". Fröken Sanna Bråding var på kvällens program och det handlade mest om att hon ville hitta balans i livet efter att ha slutat med diverse missbruk. Jag tycker att det var stark av henne att ställa upp på ett sådant program, så blottad inför hela svenska folket. Herregud!
Anyway, det som var bra med programmet är att jag och Sara ska köra ett litet social experiment. Vi ska börja nya liv utan nikotin och med mera träning, hälsosam mat och jag ska försöka tappa alla kilon jag har lagt på mig sen det att jag kom hem från Colombia (vilket blir en utmaning) men vi ska lyckas!
Steg ett är att röka SISTA paketet cigaretter denna helg.
Steg två är att komma igång med träningen.
Steg tre är att äta hälsosamt.
Steg fyra är att sola.
Peace!
Mandat och annat kul
Min mandat period som styrelseledamot i Sveriges ungdomsråd är på väg mot sitt slut. Den 15 mars träder ny styrelse in och ingen sitter säkert. Det känns som att vi är i kris, året är över och min utvärdering av vad som har gjorts är inte bra. Det känns inte som att jag har åstadkommit mina personliga mål med kandidaturen och jag känner inte att mina prestationer har byggt på organisationens ständiga utveckling, eller så är det väldigt svår att vara objektiv när man sitter så inne i den organisatoriska och politiska kärnan.
Jag känner ångesten som börjar smyga sig på. Snart kommer jag tvingas välja sida, snart sitter jag i enrum med valberedningen och deras frågor om personer, ideologier och mål med arbetet. Då gäller det att ha dom rätta svaren och mer eller mindre slingra mig ur diskussionen som sätter mig mellan två underbara vänner och möjliga ordföranden för den organisationen som fostrat mig till den yrkesmänniskan jag har blivit.
Att tvingas lämna organisationen skulle inte vara bra för mig. Jag har försökt tänka mig in i vad jag skulle göra i ett sådant fall, men jag ser inga alternativ. Ingen fruktar ett vanligt och normalt liv med än mig, jag vill leva med stressen och känslan av av tiden aldrig räcker till. Jag älskar resandet, att nätverka, att aldrig vara hemma, kontorslivet, helgerna i Stockholm och promenaderna vid Mälaren för att slappna av.
Att tvingas leva och infinna mig i dom rutinerna mina jämnåriga befinner sig i skulle jag inte stå ut med. Jag vill tillhöra någonting större än så, jag vill mer än så och jag kan mycket mer än så.
Fröken bar
Vad borde livet utan sommar, drinkar och människorna man älskar? Saknar spontana små gräl mitt i natten om vems drink som smakar bäst, saknar kylen fylld av redbull och hänget vid Hanssons (eftersom inget annat duger åt oss). Promenaderna hem fem på morgonen, känslan av att äga varje sommardag och lyckan över livets små detaljer.
Snart så är sommaren här igen. Det innebär att baren är öppen igen, och familjen kommer att samlas efter stängdags igen för midnight-smoking och gitarrspel.
André och jag med Staffans hand som förstör bilden på Olivers.
Rannsakan
Nytt år innebär nya möjligheter sägs det. I viss utsräckning kan jag hålla med, det som har varit är förbi och den som man har framför sig är tid att forma så som man vill.
Min personliga utvärdering av året som gått är blandad, mycket positivt har hänt samtidigt som jag kan känna sorg över mycket som jag låtit rinna ut i sanden. Tankar, drömmar och ideér som jag haft men som jag aldrig haft modet att genomföra, dock kan man varken sörja eller vela det som varit. Jag är en utav de människor som tror att saker och ting sker av en specifik anledning.
Jag kan inte heller påstå att jag är tillfredställd med alla val jag gjort, men jag kan inte heller klaga, trots mycket missnöje har jag lyckats komma långt och närmare det målet som ännu är difust och jag inte lyckats se riktigt än. Vad målet är? Framgång. På vilket sätt? Det vet jag inte, och jag vet inte heller om det är nödvändigt att fundera på definitionen av den framgången jag är ute efter.
Det räcker mer eller mindre med att se och förstå det jag lever för så vet man vad jag vill ha, erkännande, ett namn som står för inspiration, hårt arbete och förändring. Dock har jag börjat fundera på vad jag kan behöva för att ta nästa steg. Mycket av det jag gör idag känner jag skyldighet att sköta, jag vet inte ens om det är värt det eller om det är frågor att prioritera. Jag har uppdrag som jag inte brytt mig om att ta hand om, sådant jag bara har tagit på mig just för att mitt ego velat och inte för att jag känner att jag går med personlig vinning. Det resulterar i dåliga resultat, låg prestation och en krossad bild av mig själv.
