Rannsakan
Nytt år innebär nya möjligheter sägs det. I viss utsräckning kan jag hålla med, det som har varit är förbi och den som man har framför sig är tid att forma så som man vill.
Min personliga utvärdering av året som gått är blandad, mycket positivt har hänt samtidigt som jag kan känna sorg över mycket som jag låtit rinna ut i sanden. Tankar, drömmar och ideér som jag haft men som jag aldrig haft modet att genomföra, dock kan man varken sörja eller vela det som varit. Jag är en utav de människor som tror att saker och ting sker av en specifik anledning.
Jag kan inte heller påstå att jag är tillfredställd med alla val jag gjort, men jag kan inte heller klaga, trots mycket missnöje har jag lyckats komma långt och närmare det målet som ännu är difust och jag inte lyckats se riktigt än. Vad målet är? Framgång. På vilket sätt? Det vet jag inte, och jag vet inte heller om det är nödvändigt att fundera på definitionen av den framgången jag är ute efter.
Det räcker mer eller mindre med att se och förstå det jag lever för så vet man vad jag vill ha, erkännande, ett namn som står för inspiration, hårt arbete och förändring. Dock har jag börjat fundera på vad jag kan behöva för att ta nästa steg. Mycket av det jag gör idag känner jag skyldighet att sköta, jag vet inte ens om det är värt det eller om det är frågor att prioritera. Jag har uppdrag som jag inte brytt mig om att ta hand om, sådant jag bara har tagit på mig just för att mitt ego velat och inte för att jag känner att jag går med personlig vinning. Det resulterar i dåliga resultat, låg prestation och en krossad bild av mig själv.
