Vissa foton hör ihop med en historia.
På den tiden man hade en ordentlig kamera kunde man palla sig ut ur hemmet och fota någorlunda seriöst på konserter som arrangerades då man hade alldeles för lite att syssla med.
Det var en minnesvärd kväll med underbara musiker och en fantastisk främling som senare kom att betyda mycket i mitt liv.
©Allting började med oskyldiga bilder och blickar under soundcheck. Leenden över lokalen och ett samtal om kamerans tyngd eftersom ingen av oss kom på någonting bättre att prata om. Det visade sig vi delade mer en intresset för fotografier.
Han synade det ytligheten i omgivningen och kritiserade bristena i sitt sammanhang. Vi pratade om hans värld. Han beklagade rutinen och monotonin i livet, hur likadant allting kändes år efter år. Han beundrade min spontanitet och jag beundrade hans stabilitet.
©
©
©Konserten var över, allt var över. Det som återstod var festandet. Timmar med glas och flaskor i händerna inleddes för att sedan bilda en kedja av händelser för just den natten. Leenden, blickar och tankar sades öppet och ogenerat i hans sällskap. Det fanns ingenting annat att tänka på förutom ögonblicken och de minnen vi tillsammans skapade. Det var att leva i en dröm, allt som sades, allt som gjordes och allt som kom efter den träffen var otroligt.
Efter ett par år inser jag vad jag egentligen gav mig in i, jag fick upp ögonen för människan som jag beundrade så. Ibland ställer jag mig frågan om det var värt det? Svaret är ja.
©Var ett förhållande någonsin möjligt? Nej, verkligen inte.
Även om vi gett det en chans hade det aldrig fungerat. Du skulle aldrig ha varit min, du tillhör ett sammanhang större än så. Din verklighet är en del av ytlighetens ambassadörer vars rutin du fastnat i med hopp om evig ungdom. Tiden går jämt emot dig trots att du håller fast vid din idylliska världsbild. Dan kommer alltid att tillhöra deras värld, inte min.
Men kvart återstår minnen, det bästa som hänt mig har jag dig att tacka för. Vårt kaos kändes som min mening under en underbar period. Ditt stöd var min pelare under svåra ögonblick, din kreativitet formade mina drömmar och hoppet om en framtid. Din kärlek var anledningen till mitt skratt och din olycka anledningen till mina tårar. Trots alla problem vet jag att du älskade mig, och du vet att jag älskade dig. Än idag kan jag känna saknad, ibland tänker jag på hur allting hade varit om vi hållit fast vid det vi hade, vad det nu än var. Det gick för långt, och jag inser att det var mitt fel. Jag bröt mot vår enda överenskommelse och tillät mig att uppmärksamma känslorna. Men jag ångrar det inte. Hitills har du varit den enda jag älskat.
Ps. Jag tänker än idag på dig med kärlek och beundran. Hoppas vår vänskap håller utan dispyter och konflikter.
Kommentarer
Trackback
