Matchmaker
Jag är ju världens mest underbaraste människa!
Allting började med skitsnack på skolan och slutade med mig som bara matchar ihop människor med varandra. Helt underbart, men detta har en historisk bakgrund. De första vännerna jag parade ihop var;
Thomas och Henrietta -> De var tillsammans i två evigheter.
Caroline och Robin -> Som fortfarande är tillsammans.
Juliana och Filip -> De hade en underbar sommar.
En annan livsuppgift som jag har haft är att agera medlare. Lite som FN under inbördeskrig, när allt är som värst kommer Super-Mani in och bara löser allt. Ibland har det gått åt helvete, typ i somras då Kim och Julia inte gjorde mer än att bråka. Herregud, hur många timmar tillbringade inte jag med att lyssna till deras problem? Och hur slutade allting? Jo, Kim blev ihop med sitt ex och Julia blev tillsammans med Kims kompis (WTF!)
Där krossades min lycka över att känna kärlek genom andra människors förhållanden, fuck. Hur ser det ut idag? Jag vet inte, jag gör dagligen mentala konsekvensanalyser över mitt så kallade förhållande. Ska fundera på saken lite, slampa runt lite mer (Så som han säger) och sedan återkomma med svar.
Peeeace!
Reflektion över det som varit
Allting hände för ungefär två och ett halvt år sedan, då jag träffade honom; F. Snart kretsade mitt liv runt honom, min bästa vän, ett sort stöd i Colombia och jag anser att han var min första kärlek (Det sägs att man aldrig glömmer den) Han var killen man gjorde allting första gången med; Skrattade, älskade, bråkade, drömde, hoppades..
Vi var lyckliga tillsammans i 7 månader, tills det att jag åkte tillbaka till Sverige. Det kändes som att jag hade lämnat honom men det som återstod av det som en gång hade varit lycka fortsatte via telefon, nätet, brev. Sen kom dagen mobilen ringde, samma gamla ringsignal men någonting fick mobilens pipande att kännas annorlunda. Vissa kallar det för intuition. Det kändes som att melodin försökte varna mig för det som var på väg att hända.
Det var F. Han grät, tyst och nästan obemärkligt men han grät... Rösten darrade på honom då han fick fram de orden jag förbannar och önskar att jag aldrig hade fått höra; "Älskling, jag är ledsen.. Jag har svikit dig; Jag har fallit för drogerna igen. Fan, fan, fan.. Men, ung och dum som det heter ville jag fortsätta stötta honom och hjälpa honom ur sitt problem, lyckades jag?
Jag trodde det..
Vi pratade om det att par gånger och han lovade och svor på att det var över, han var ren och ÄLSKADE MIG!Vad mer behövde jag egentligen veta? Han lovade mig och sa att han älskade mig, inte kunde han bryta det löftet?
Men det gjorde han...
Tre månader senare ringer mobilen igen, samma ringsignal som som innan men denna gång var det ett annat nummer på displayen, ett 301-nr från USA men det var inte F´s nummer; Det var hans bästa kompis.
De har tagit fast honom, han hade blodet fylld av kola och Heroin... Han bröt sitt löfte, Han sa att han älskade mig men bröt lika så förbannat sitt löfte!
Vi var lyckliga tillsammans i 7 månader, tills det att jag åkte tillbaka till Sverige. Det kändes som att jag hade lämnat honom men det som återstod av det som en gång hade varit lycka fortsatte via telefon, nätet, brev. Sen kom dagen mobilen ringde, samma gamla ringsignal men någonting fick mobilens pipande att kännas annorlunda. Vissa kallar det för intuition. Det kändes som att melodin försökte varna mig för det som var på väg att hända.
Det var F. Han grät, tyst och nästan obemärkligt men han grät... Rösten darrade på honom då han fick fram de orden jag förbannar och önskar att jag aldrig hade fått höra; "Älskling, jag är ledsen.. Jag har svikit dig; Jag har fallit för drogerna igen. Fan, fan, fan.. Men, ung och dum som det heter ville jag fortsätta stötta honom och hjälpa honom ur sitt problem, lyckades jag?
Jag trodde det..
Vi pratade om det att par gånger och han lovade och svor på att det var över, han var ren och ÄLSKADE MIG!Vad mer behövde jag egentligen veta? Han lovade mig och sa att han älskade mig, inte kunde han bryta det löftet?
Men det gjorde han...
Tre månader senare ringer mobilen igen, samma ringsignal som som innan men denna gång var det ett annat nummer på displayen, ett 301-nr från USA men det var inte F´s nummer; Det var hans bästa kompis.
Jag lyckades stamma fram ett "Hallo".. Minns inte riktigt vad som sades efter det, jag vet bara att det jag tvingades till att höra inte var till någon glädje för mig...
De har tagit fast honom, han hade blodet fylld av kola och Heroin... Han bröt sitt löfte, Han sa att han älskade mig men bröt lika så förbannat sitt löfte!
Nu börjar skuldkänslorna välla fram. Jag vet att varje människa ansvarar för sina handlingar, men i detta fall var jag en aning för kallhjärtad. Vi har inte pratat med varandra sen dess, trots alla hans försök och brev. Fram tills ett par veckor sen, ett okänt nummer och hans röst på andra sidan luren.
Det är dags för mig att rannsaka dessa känslor och tankar. Vad var känslan då jag återigen fick höra rösten som jag under så långt tid hade älskat?
Fuck you and forget I exist!
Kan inte förstå att människor ibland inte kan förstå att man inte vill ha kontakt.
Vår tid är över, verkligen över, och ändå kan han inte förstå.
